One of the small things

 Nästan alltig har ändrats sen jag skrev här sist. Det finns vissa gemensamma nämnare kvar som jag är så glad och tacksam för att dem hållt vid igenom den här gräsliga och vidriga stigen jag vandrat på. Vänner som man nu vet verkligen är vänner och en Sambo som jag verkligen vet är min stora kärlek. Utan honom hade det här inlägget inte varit möjligt. Och föräldrar som älskar en oavsett vad. Så en stor hyllning till alla er nära och kära som hållt er på avstånd när jag inte klarat närhet och er som varit nära när jag inte klarat avstånd. Båda affekterna har faktiskt varit viktiga för mig, för jag ha behövt både och.

 

För er som inte vet har jag blivit diagnosticerad med utmattningsdepresion. Till följd av mycket och hårt arbete, min pappas cancersjukdom, för lite uttagna semester dagar och en resa bort från allt jag känner till. Helt ensam, iväg från min familj under en jobbig period. Vilket ledde till en allvarlig panikångestattack, resa hem, flera månaders sjukskrivning, psykologsamtal, psykiatriker besök och medicinering.

 

Men nu ÄNTLIGEN känns det bättre igen! Livet har kommit tillbaka. Lusten att leva, utvecklas och gå vidare. I'm back :) helt enkelt.

 

"En dag i taget, de räcker.

Vänd dig inte om och sörj det förflutna,

för det är borta.

Och bekymra dig inte om framtiden,

för den har ännu inte kommit.

Utan lev i nuet,

och gör det så underbart att det blir värt att minnas."